lördagen den 22:e februari 2014

Jag har ingen pappa längre

Att skriva de orden gör så ont. Det är fortfarande omöjligt att skriva dem utan att börja gråta.
Men jag måste skriva och jag måste gråta.

Att skriva är för mig ett bra sätt att bearbeta händelser och känslor. Under det här året har jag knappt skrivit alls. Ett fåtal gånger har jag satt mig ner och låtit fingrarna i rasande fart springa över tangenterna medan tårarna sprutat.
Jag har inte haft tiden. Jag har inte tagit mig tiden. Kanske har jag inte orkat med att stanna upp och fatta vilket helvete jag befunnit mig i. Kanske var jag bara tvungen att hålla i mig jävligt hårt och följa med på denna fasansfulla resa genom förtvivlan, hopp, ilska, sorg, hopplöshet, ångest, panik och maktlöshet.
Jag har inte heller vetat om jag velat dela med mig. Har också varit rädd att någon ska ta illa upp av mina ord. Men ingen i min familj tror på att sörja i ensamhet, det finns ingen skuld och skam med sorg och ledsenhet. Sorgen måste ut! Och delar vi den inte blir den så mycket tyngre att bära.
Jag vill skriva nu. Mest för min egen skull, för att jag då tvingar mig själv att sätta ord på allt det där som sliter och stångar inuti min kropp. Men också för andras, för jag vet vilken tröst andras ord har skänkt mig under det senaste året. Kanske hittar någon person mina ord och kan känna sig lite mindre ensam i sin sorg.

Pappa dog för snart tre månader sedan, men jag har saknat honom i över ett år. Det var då han blev sjuk, eller det var då cancerhelvetet visade sitt fula tryne. Sjuk hade han förmodligen varit länge, utan att vi hade anat någonting.
Det var då hela livet vändes upp och ner. Efter beskedet om tumörerna fanns inte längre någon vanlig vardag. Allt kändes världsligt. Prioriteringarna var glasklara: allt handlade bara om att han skulle överleva.
Det gjorde han inte, och det känns fortfarande helt overkligt ibland. Hur kunde han inte överleva, liksom? Hur kunde de inte bota honom? Varför har de inte kommit på något botemedel? Hur kan det finnas en sjukdom som dödar människor? Som inte smittar, som bara uppstår i våra kroppar. Som inte ger sig förrän vi dör.

Nu måste livet gå vidare. Utan pappa.
Det är så hemskt att tänka att jag aldrig mer ska få träffa honom, att han inte längre kan vara en del i mitt liv. I allas våra liv. I mina barns liv. Att han inte ska få se vilka de blir när de växer upp. Att han inte får vara med och forma dem, ge dem allt som han gett mig i hela mitt liv; stöd, kärlek, styrka, medmänsklighet och civilkurage.
Men det gör ännu mer ont när jag tänker på att han inte får vara med. Pappa, som älskade livet mer än någon annan. Som hade ett så bra liv, hade så många människor som han älskade och brydde sig om. Så många intressen, ett så brinnande engagemang, ett så empatiskt hjärta, sådan stark politisk övertygelse, ett så roligt jobb, så fin familj, fina kamrater, vänner och bekanta.
Han fattas självklart oss alla, men livet fattas också honom! Han var fan inte klar!

Pappa var inte rädd för att dö, han var ledsen för att han inte fick leva.
Jag är så ledsen för hans skull. För att han inte får vara med.
För att han inte får lära mina barn att åka skidor.

fredagen den 14:e februari 2014

Det ska inte vara en skräckupplevelse att föda barn!

Men för många kvinnor är det tyvärr just det, och då är det viktigt att få hjälp att bearbeta det en varit med om efteråt.
Tyvärr (igen!) så är uppföljningen efter förlossningar på många håll i landet helt värdelös. Sjukvården fångar inte upp de kvinnor som skulle behöva få hjälp.
Om du är en av dessa kvinnor som mår dåligt efter din förlossning, och ännu inte fått hjälp, så kanske detta är något för dig?

https://www.iterapi.se/sites/laura/

Under åtta veckor får du, med stöd av behandlare, arbeta med teman, läsa texter och svara på frågor. Behandlingen är kostnadsfri.

onsdagen den 28:e augusti 2013

Iiiihhhh, snart får vi träffa vårt barn!!

I flera veckor bara: jobbigt, jobbigt, klaga, klaga, inte orka göra nåååågot.
Nu, dagarna innan ungen är här: springa runt och städa, fixa matlådor, hälsa på en sväng på Oskars förskola, köpa godis & allt annat viktigt som kan vara skönt att ha fixat.

I morgon ska vi få träffa delar av teamet som ska plocka ut barnet ur min mage, spännande!
Ni bara: men hur känns det?
Att träffa barnet? Ascoolt!!!
Med snittet? Jag vet inte. Jag är inte särskilt nervös, inte än i alla fall. Men jag ser inte direkt fram emot att opereras... fast sen tänker jag på all skit som jag skulle kunna behöva utstå vid, och efter, en vaginal förlossning och då känns det inte så farligt längre.
Efter våra Aurorasamtal har jag inte tänkt så mycket på förlossningen, vilket jag ser som något bra; att jag känner mig trygg med beslutet. Jag tänker ungefär: nu är det som det är, hoppas det går bra och gör det inte det så får jag ta tag i det efteråt.

Men mest av allt känner jag bara: IIIHHHHHHH, SNART FÅR VI TRÄFFA VÅRT BARN!!!!

torsdagen den 22:e augusti 2013

Graviditeten i bilder

Snart är mina nio månader som gravid över för den här gången, därför tänkte jag passa på att sammanfatta min upplevelse i ett par bilder:









torsdagen den 6:e juni 2013

Gravid 2.0

Att vara gravid en andra gång är både svintråkigt, svinjobbigt, inte alls jobbigt, som vanligt, asstressande och nervöst. Ibland tänker jag inte alls på att jag är gravid, ibland tänker jag på det hela tiden. Den växande magen är inte alls särskilt spännande den här gången (även om det är minst lika spännande att känna barnet röja runt), jag längtar mest bara efter barnet. Och halsbränna, ryggont, sammandragningar och illamående har jag inget tålamod med denna gång.
Oron, som jag trodde skulle vara typ obefintlig andra gången (när en vet att det gått bra en gång) är tusen gånger värre. Det kan så klart bero på massa annan skit som händer i mitt liv just nu, men också för att det här barnet är så verkligt.
När vi väntade Oskar var det så abstrakt; visst fattade jag att det skulle komma ett barn, men att detta lilla barn skulle bli en sån fantastisk liten människa kunde jag aldrig drömma om. Att jag skulle älska honom så att det värkte.
Nu vet jag att även nästa barn kommer vara så där fantastiskt, och det gör allting så himla otäckt. Ingenting får ju hända med den här lilla bebisen!

Men än så länge har det gått bra, om en bortser från några smärre stressmoment. Nu går vi in i vecka 28, och eftersom jag ska snittas så vet vi redan nu vilken dag Oskars syskon kommer – sjuk känsla.

Något som är jävligt skönt med den här graviditeten är att jag inte bryr mig om saker som irriterade mig sönder och samman förra gången. Jag bryr mig inte om jag går upp 20 kilo den här gången också, de försvann ju på nåt vis förra gången (lagom tills jag blev gravid igen, hehe). Kommentarer om min kropp har jag knappt fått några, men jag kanske kommer att spy på såna saker om de kommer i sommar när jag är svintjock. Många frågar om vi "vet vad det blir" även denna gång, och jag har börjat svara "ett barn" även fast jag känner mig obstinat. Men jag stör mig inte på att folk frågar, mer på hetsen att könsbestämma barn innan de ens är födda överlag.
På det stora hela är jag inte lika känslig när det kommer till frågor/råd om graviditet och föräldraskap eftersom vi redan är kick ass-föräldrar!

måndagen den 3:e juni 2013

Vad hände med breven?

Vad hände med breven som jag skrev till de personer som lämnat djupa spår i mig efter min förlossning?
Jag fick ett mejl förra veckan av min kontakt på Auroramottagningen. Hon ville berätta att hon delat ut breven personligen till de berörda personerna, samt tagit kopior och gett till olika avdelningschefer. Hon tackade för breven och förlossningsberättelsen och skrev att hon visste att den har lästs och diskuterats både på BB och på Förlossningen.
Det känns så himla bra!

Kanske har jag fått någon att tänka efter, kanske har jag räddat åtminstone en kvinna från att råka ut för samma sak som hände mig. Jag har i alla fall försökt.

Min förhoppning är att berättelsen också kommer att användas politiskt, som exempel på hur det kan gå när det finns alldeles för lite resurser. Men det är upp till barnmorskorna nu.